From childhood to youth sa vi ju..

en tuff barndom är aldrig rolig, en tuff ungdom är inte heller kul.
För de som haft en jobbig start i livet och sedan får en ny chans kan det vara lite svårt att anpassa sig.
 
Våra minsta barn tar verkligen för sig av livet. De har inga föräldrar och de har alla varit undernärda, några på gränsen till döden och andra svårt sjuka i alldeles för många sjukdomar för deras ringa ålder.
Men är det några som vet hur man leker, skrattar, busar och driver oss vuxna till vansinne ja då är det dem.
 
Nema, Des, Jackie, Eva, Getrida, Ailess och Juni.
De kan vara överallt och ingenstans på samma gång, så som de flesta barn i åldern 1,5-3,5.
 
Vi har därefter våra lite äldre tjejer Anett och Getrida. Man märker att de är på väg från småbarnsåldern, då de nu är runt 6 år leker de inte på samma sätt med de små, hjälper till mer i hemmet och har börjat förskolan.
 
Våra ungdomar, Getrida, Esta, Dani, Adam, Maiko, Kasian samt Jimson och Simon som visserligen är lite yngre men ändå räknas med.
De här barnen kommer ihåg allt de varit med om. De har lärt sig att titta ned i marken och mumla när de ska berätta något allvarligt för en vuxen. De har blivit slagna och psykiskt misshandlade och de har fått flytta från hem till hem utan trygg punkt i livet, utan någon vuxen som kunnat ta ansvar för dem. 
 
De har tack och lov tagit sig ur detta, men ärren är djupa, djupare än man tror.
De börjar försiktigt våga ty sig, men detta först efter en stark försäkran om att jag och Jessica ALLTID är på deras sida. 
Vi har världens goaste personal, men de är alltid utbytbara om det skulle komma till barnens välmående. Vi skyddar dessa barn och har tagit på oss ansvaret för dem i så väl toppar som dalar, det är ett livslångt löfte.
 
Dessa ungdomar kan bli mobbade på skolan för att de är föräldralösa, de kan fly ut i skogen för att de inte har någonstans att ta vägen, de får dåliga betyg och de kämpar varje dag för att ta sig framåt.
 
Det är det som händer när man får en trasslig grund att stå på, man står aldrig riktigt stadigt. Men trots detta gör de alltid sitt bästa, de försöker hjälpa till hemma så gott det går men vill som alla andra tonåringar helst ha mer tid till att sjunga i kör eller spela fotboll. 
De gör uppror ibland, så som man kan räkna med att tonåringar gör och varje gång någon säger emot blir jag glad, för det visar att de är ett steg längre ifrån att vara kuvade.
 
Har man inte fått vara barn är det svårt att bli ungdom. 
När man fick bli vuxen för tidigt, utan någon myndig som ledde vägen dit, då är det lätt hänt att man trampar snett.
 
Ändå är jag så galet stolt över våra fina ungar och så otroligt glad att de klarade sig med livet i behåll genom sjukdom och död. Att vi idag får äran att kalla de våran familj och bäst av allt.. Vår äldsta tjej Anetta har ju nu fått sitt första barn, en ljuvlig liten pojke, som hon flyttat hemifrån med.
 
Idag är saknaden större än andra dagar, idag hade jag velat vara där.
 
På badutflykt med storbarnen, fr v; Simon, Getrida, Esta, Dani, Kasian och Jimson samt Maiko med huvudena vända bortåt
 
Vårat första lilla "barnbarn" Juma
 
 

Kommentarer :

#1: Dess

Jag vill att ni tar en stund och inser hur mkt ni har gjort och kommer kunna göra. "Stop and smell the roses" ni gör ett fantastiskt jobb varje dag! Jag skänker så fort jag kan ngr kronor då och då. Önskar jag kunde göra mer men måste tänka att Lite ör mer än inget! Jag promotar er organisation så mkt jag kan oCh känner mig stolt över att kunna informera folk om ert fantastiska arbete.. Kanske har jag ngt litet företag på gång som kan sponsra lite men det får Gud avgöra hur det blir. Men tvivla aldrig! Ni är änglar

Svar: Tusen tack Dess! åå vad det värmer det du skriver. blir helt mållös. DU är en ängel!
CCY - PG 631982-6

skriven
#2: Dess

Jaa! Jag har övertalat ett företag att skänka ett bidrag till er som julgåva :) så glad idag!!

skriven

Kommentera inlägget här :