Känslan när skolan öppnade..

Jag var ärligt talat inte jätteglad när skolan hade öppnat.
Jag hade väntat på den stunden så otroligt länge, och när den väl var där så kändes det inte alls roligt. Jag kände mig inte lättad, glad och lycklig, vilket jag faktiskt trodde att jag skulle känna.
 
Den 1 juni hade vi öppningsdag med alla föräldrar och barn som blivit antagna till CCYs förskola. 
men..
vår ena lärare var inte på plats än, vi hade ingen gunga på bakgården, vi väntade på hälften av möblerna till klassrummet, 
Jag var mest nervös och ville att det skulle vara över.
I veckor efter öppningen sedan var det fullt upp. En lärare slutade under mycket mystiska förhållanden, vi var tvungna att hitta fler lärare. Ett av barnen som blivit antagna hanmnade i en jobbig tvist mellan föräldrarna då pappan ansökt utan mammans vetsak och mamman inte ville att dottern skulle flytta till pappan från den by de bodde i.
Det var mat som fattades som inte kommit med leveransen med lastbilen då vi köpt allt i stan Mafinga där vi handlar.
Både barnen och lärarna hade mycket att vänja sig vid.
 
Lärarna som är vana vid aga i skolan och en nästan militär stämning i klassrummen skulle nu börja lära ut på engelska, med uppmuntran och med fokus på varje enskild individ. 
Ett barn sa en av de första dagarna efter lunchen, vid vilan, "ska jag bo här nu?" och någon annan frågade "kommer inte min mormor tillbaka och hämtar mig?" 
ja, hur ska man veta det ?
Dessa barn kom direkt från gatan eller från majsfälten och skulle nu leka, lära, äta samt vila på en helt ny plats med helt nya människor.
 
Nu så här i efterhand förstår jag ju att det så klart måste vara en startsträcka, man kan inte bara öppna en skola och sedan förvänta sig att den ska rulla på av sig själv.
 
Men då var jag ett vrak. Det var inte kul. Jag ger upp sa jag till Jerry, och han konstaterade att det är nog lite för sent för det nu älskling. 
 
Droppen var när lärarna som bor i en by ca en mil från skolan tyckte att jag skulle betala transporten hem för dem en fredag eftermiddag. I stunden blev jag jättearg, besviken, kände mig utnyttjad. Helgen gick och jag fick lugna mig lite, sedan tog jag snacket på måndagen.
Vi har en strikt budget och i den finns inte någon transport för lärarna med, ni är vuxna människor och tjänar egen lön varje månad, det är inte mitt jobb att betala för er transport. De tog det med stort lugn, inga problem och okej då vet vi.

vad jag lärt mig mycket under resans gång. Nya saker varje dag.
 
Ja, de första två månaderna bestod på något sätt i att styra upp små katastrofer. Vi var en båt som höll på att sjunka och alla sprang förvirrade runt likt yra höns samtidigt som jag desperat försökte laga hålen där vattnet läkte in.
 
Sedan lugnade det sig, alla fick en självklar plats. Vi hittade bra lärare, fick sparka några och gå vidare utan dem.
Gungställningen kom upp, budgeten kom i fas, barnen började trivas och grät när de skulle gå hem istället för när de kom, de sov på vilan som utslagna sälar istället för att springa runt som yra höns, föräldrar till barnen kom fram i byn och berättade att deras barn lärt sig räkna, sjunga nya sånger och berömde vårt arbete.
 
DÅ kändes det bra! Nu känns det bra. Eller ja, nu känns det som att jag bara vill åka ned och fortsätta. Fortsäta utveckla och hjälpa till i klassen och vägleda. Men just nu kan jag inte, så just nu får jag lita på att min högra hand Jessica håller ställningarna, vilket jag vet att hon gör, trots att hon har barnhemmet och familjen att fokusera på samtidigt.
 
Men känslan av att sitta på skolmarken och titta ut över byggnaderna, träden, barnen.. det är en oslagbar känsln, men jag tror jag sparar den beskrivningen till ett annat blogginlägg, annars kommer det här bli dubbelt så långt.
 
Summan av kardemumman, ingenting blev som jag tänkt, det blev bättre, och jag hade aldrig klarat det utan alla givare, vänner, familj, medarbetare, jag hade aldrig klarat det utan ER!
 
För tillsammans gör vi skillnad <3
 
Jag och Jessica vid registreringen av alla barn
 

Kommentarer :

#1: Inga-Lill Eriksson

Hej Linnea.
Ni är sååå fantastiska kvinnor som strävar på och inte ger upp.
Fast livet i Tanzania är så otroligt annorlunda mot Sverige.
Jag beundrar verkligen er❤️❤️
Kram Inga-Lill

skriven

Kommentera inlägget här :