Jag är en invandrare i ett annat land..

Under sju års tid har jag pendlat mellan Sverige och Tanzania mer eller mindre. 
Det längsta jag varit i Sverige är nästan två år och det var mellan min första och min andra resa.
 
Det har varit otroligt lärorikt från första sekund.
 
Jag har lärt mig hälsa på äldre med en respektfull fras och hade jag varit ett barn hade jag fått lära mig att även lägga mina händer mot deras panna. 
Jag har även varit med om att hälsa med denna fras till en mycket gammal kvinna som lite fräckt frågade om jag tyckte hon var gammal eller vad!? här är vi alla jämnställda!
 
Jag har fått lära mig att offentlig ömhetsbetygelse inte är att föredra. Handtag, famntag, klapp eller kyss, allt sker inom stängda dörrar vilket jag fick känna på extra mycket när Jerry följde med den första gången.
 
I födelsedagspresent fick han ett presentkort av mig där han fick välja tex en puss när han ville, då han senare bad om denna mitt i byn en solig eftermiddag fanns det inte i min värld att göra det. Det kändes lika brottsligt som att be mig gå och snatta något i en av butikerna.
 
Jag har lärt mig hur det är att leva i en musikvideo eller ännu bättre, i en musikal. Musik är ett naturligt inslag i vardagen och att vuxna män går hem till varandra för att dansa eller byta musik på telefonerna efter jobbet är inget konstigt. Att spontant börja sjunga på lunchen är vardagligt och oftast kan alla låten så istället för att titta snett på en stämmer de in i sången. Barn sitter och trummar på tomma dunkar mitt i byn och andra barn dansar taktfullt med i rytmen.
 
Min bild av egentid är inte densamma. Sedan jag träffat människor som inte alls värderar ensamtid, som i själva verket flyr den, och som aldrig skulle tacka nej till att träffa någon för att de inte vill, orkar eller hinner. En medelålders kvinna som blivit änka har heller inget emot egentiden, försöker inte fylla den med något, utan lever i sin ensamhet med stolthet och självklarhet. En pojke som bor hemma och tar hand om sin sjuke mor gör det inte av plikt utan av kärlek. I ett samhälle med genuin gemenskap finns inget rum för att ifrågasätta ensamhet.
 
Jag har fått vänja mig av med mellanmål och lärt mig att äta stora rejäla potioner mat vid lunch och middag för att stilla hunger eller sug. 
 
Jag har lärt mig att hårt jobb är nyckeln till framgång och att familjen är det absolut viktigaste som finns. Släkten är ditt företag som du själv bygger upp, vårdar och lägger framtiden för.
 
Jag har lärt mig att leva i ett land som INTE är fritt. Där allemansrätten inte lyder, där man inte kan tälta i skogen hur som helst, där man måste anmäla sig hos byledningen när man kommer till en ny by och där man måste tillhöra ett företag eller organisation för händer något har plötsligt ingen ansvar över en och då kan man lika gärna försvinna utan några spår. 
 
Över huvudtaget är staten inte ett skyddsnät. Det finns inga skyddsnät, faller man så faller man. Där finns familj, grannar och välgörenhetsorganisationer till din hjälp. Och folket. Utan en stat som tar sitt ansvar får man som mänsklighet hålla ihop. Man hjälper varandra, eller hjälper sig själv. Men hjälper man sig själv så står man snart där, ensam, utan varken skyddsnät, stat, grannar eller familj, och då är det ganska illa. Då kanske man kommer krypandes tillbaka, och då blir man accepterad, då får man en ny chans, för alla som vet hur det är att ligga på botten skulle aldrig låta någon annan göra det.
 
Chans efter chans får man alltså, och vägledning av Gud. Den allsmäktige har nämligen fått ett helt nytt perspektiv för mig. För har man ingenting då vill man gärna ha en tro. Man går i kyrkan för att träffa nära och kära, man lyssnar på Guds ord för att få hopp om livet, hopp om döden. För att höra att alla de som dör, alla barn, fruar, män, syskon, föräldrar kommer till en plats där de inte har ont längre.
 
Jag har lärt mig att det inte finns något mitt och ditt, att det som finns det är vårat, allas. Att jorden skapades, oavsett hur, för oss alla att förfoga. Jordens resurser är våra att dela på och göra det bästa av. Jag har lärt mig att alla är välkomna överallt, att man lånar och lämnar kanske tillbaka, att saker inte ens är det viktiga utan att människor, djur och natur är det, att eucalyptus kan hämtas på bakgården och att taggarna på en buske inte är ett hinder utan en tillgång i form av hjälpmedel till att plocka mask ur fötterna eller få ut en sticka ur ett finger.
 
Att kunskap inte är något man tar för givet utan något man för vidare från generation till generation och att man är lite skeptisk till allt nytt men att man ändå kan ha det i åtanke, och kommer det från rätt person (tex en läkare eller en lärare) ja då är orden lag och ska lydas oavsett vad.
 
Jag har lärt mig så otroligt mycket så det går inte ens att föreställa sig. Jag förstår knappt varför jag försöker återge det i ett blogginlägg, det skulle behövas en hel novell, eller två. 
 
Men jag har en poäng. 
 
Jag vill visa att allt har minst två sidor. Vi är alla olika, oavsett om vi kommer från samma familj, samma land eller samma värld. Men vi är alla människor och vi kan lära av varandra. Vi kan välja att se positivt på mångfald och vi kan välja att se världen som något vi alla tillhör och alla delar på. Vi kan välja att förstå varandra, att hjälpa varandra. Varför tänker du kanske? Varför inte säger jag. Testa. Prova att tänka positivt och prova ha ett öppet sinne. Fråga dig själv varför du stör dig på det ena eller det andra. Är det rädsla? ovetskap? vana? och kanske framför allt fråga dig själv, vad ger det dig? att tänka negativt föder negativt både för dig själv och för andra.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer :

#1: Anonym

Love you

skriven
#2: Champagnefrukost.se

Tack för din fina kommentar, och för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det är så intressant att läsa om andras äventyr utomlands, och hur det förändrat dem och gjort dem till bättre, mer öppna personer :)

skriven

Kommentera inlägget här :