CCY - PG 631982-6

Benison Ilomo
Benison, eller Beni flyttade till moyo kwa moyo våren 2010.
När jag var där 2009 var han ett av dagbarnen som kom till gården.
Från den resan kommer jag ihåg honom som en livlig pojke. En kille som inte riktigt kunde sitta still och inte riktigt kunde koncentrera sig.
Han var den som stod utanför dörren och bankade när jag satt inne och målade med tre barn i taget.
Han var den som var överallt hela tiden, killen som helt uppenbart sökte uppmärksamhet.
 
Han betedde sig som ett barn som inte får någon uppmärksamhet hemma, och som försöker säga dagispersonalen nånting genom att bli den stökiga killen.
 
Mycket riktigt kom det fram att Benis moster slog honom där hemma.
När han kommit till gården med en blåtira för mycket blev han tillfrågad om han ville bo där.
Det ville han.
 
När jag kom dit i februari var det en helt ny Benison som mötte mig.
Så lugn, ansvarsfull och trygg i sig själv.
 
Man vet inte varför Beni blev slagen, han har nämligen syskon som inte blev det.
Men det kan ha att göra med hans obotliga sjukdom aids.
Humöret påverkas av sjukdomen, han behöver mer tillsyn och mer näring, kan dessa faktorer bli stressande för vårdnadshavaren av ett aids-drabbat barn?
När man kanske har hand om 10 föräldrarlösa barn som ska bo under samma tak och tillsammans leva på kärlek och luft, gör man då allt för att rädda de som räddas kan?
 
Benis mamma har dött i aids och hans pappa vet man inget om.
 
Innan han flyttade till moyo blev han avstängd från skolan för våldsamt beteende, idag går han i skolan och var även en av de som satt som klistrade vid tavlan på eftermiddagsengelskan medan jag var där.
Trots att han gått i skolan hela dagen ville han lära sig mer tillsammans med de som arbetar på gården.
 
Benison 2009
                                              Benison 2012                    
 
 
 
 
 
 
 
 
Vissa fastnar..
Vissa människor fastnar man för. Så är det. Man går genom livet och klickar med några, inte alls med andra.
Jag tror att man ska ta vara på det där klicket.
Oavsett om det handlar om en kort pratstund med kvinnan i kassan på HM eller en livslång vänskap.
 
Det kan också handla om klicket på en ficklampas knapp, men det är en helt annan historia.
 
När jag var i Tanzania 2009 träffade jag en kille som heter Nimrody.
Jag vet inte mycket om honom, men ett närporträtt av honom sitter på min vägg och jag tror att det gör det av en anledning.. han fastnade hos mig.
 
Jag vet att Nimrody är föräldrarlös, för han kommer till moyo kwa moyo och äter lunch varje dag.
Jag vet att han går i primaryschool och gissar att han är ungefär 9 år.
Jag vet att han älskar att bada men att han näst intill aldrig får den möjligheten.
Jag vet att han älskar att måla, att han är en liten konstnär med talang, men jag vet också att måla hjälper honom inte att skaffa mat för dagen.

Jag vet att han bor i en fattig by i Afrika och att han lever på gränsen varje dag.
Men jag vet också att det bor en glädje och ett hopp i honom.
Samma glädje och hopp som man kan finna i många andra 9åringar jorden runt.
 
För Nimrody är ett barn, och alla barn är barn, var man än bor i världen.
 
Nimrody nybadad 2009
 
Nimrody målar och leker galen 2012
 
 
 
 
 
 
 
 
Ezekia..
Ezekia levde sina första år i fångenskap.
 
Han bor med sina föräldrar väldigt nära daghemmet moyo kwa moyo i byn matanana.
En dag när projektledaren Ewout var ute och gick stannade han för att prata med en man.
Efter en stund hörde han ett ljud från huset och gick dit.
Där och då hittades Ezekia, ca 5 år gammal, och instängd i ett rum.
 
Det var Ezekias far som Ewout stannat och pratat med och mannen försökte nu förklara sig.
Mannen menade på att Ezekia var ett straff från gud på grund av ett tidigare mord i släkten.
 
Ezekia är inget straff från gud.
Han är en helt vanlig pojke, med downs syndrom.
 
Han går dagligen till moyo kwa moyo för att äta och umgås med barn som vuxna på gården.
 
Han är nästan alltid glad och har utvecklats väldigt mycket sedan jag var där 2009.
 
Han för en hel hög lycka med sig, och vill man skratta kan man skratta med honom.
 
En dag var jag och Sanna på väg från gården, Ewout kör förbi oss med bilen men stannar 100 meter framför oss. Bara stannar bilen, går runt den,öppnar ena bakdörren och lyfter ut Ezekia.
Jag höll på att skratta ihjäl mig.
Killen hade alltså krupit in i bilen utan att någon märkt det och antagligen satt sig upp helt plötsligt och sagt typ "Ej öron ej öron". För han älskar små grodorna, och jingle bells.
 
En härlig kille med stor personlighet.
 
Det bästa var nog när vi hälsade på hemma hos honom en dag och han satt och sjöng och skrattade. Hans mamma satt bredvid oss i soffan och sa "han är lycklig nu".
Det kändes som att hela hans familj har fått en helt ny relation till honom. accepterar honom precis för den han är.
 
Fö rär det inte så det ska vara, med människan i allmänhet och familjen i synnerhet.
Man ska acceptera varanda, och respektera varandra.
Oavsett ens fel och brister.. det är så det borde vara.