Benison Ilomo

Benison, eller Beni flyttade till moyo kwa moyo våren 2010.
När jag var där 2009 var han ett av dagbarnen som kom till gården.
Från den resan kommer jag ihåg honom som en livlig pojke. En kille som inte riktigt kunde sitta still och inte riktigt kunde koncentrera sig.
Han var den som stod utanför dörren och bankade när jag satt inne och målade med tre barn i taget.
Han var den som var överallt hela tiden, killen som helt uppenbart sökte uppmärksamhet.
 
Han betedde sig som ett barn som inte får någon uppmärksamhet hemma, och som försöker säga dagispersonalen nånting genom att bli den stökiga killen.
 
Mycket riktigt kom det fram att Benis moster slog honom där hemma.
När han kommit till gården med en blåtira för mycket blev han tillfrågad om han ville bo där.
Det ville han.
 
När jag kom dit i februari var det en helt ny Benison som mötte mig.
Så lugn, ansvarsfull och trygg i sig själv.
 
Man vet inte varför Beni blev slagen, han har nämligen syskon som inte blev det.
Men det kan ha att göra med hans obotliga sjukdom aids.
Humöret påverkas av sjukdomen, han behöver mer tillsyn och mer näring, kan dessa faktorer bli stressande för vårdnadshavaren av ett aids-drabbat barn?
När man kanske har hand om 10 föräldrarlösa barn som ska bo under samma tak och tillsammans leva på kärlek och luft, gör man då allt för att rädda de som räddas kan?
 
Benis mamma har dött i aids och hans pappa vet man inget om.
 
Innan han flyttade till moyo blev han avstängd från skolan för våldsamt beteende, idag går han i skolan och var även en av de som satt som klistrade vid tavlan på eftermiddagsengelskan medan jag var där.
Trots att han gått i skolan hela dagen ville han lära sig mer tillsammans med de som arbetar på gården.
 
Benison 2009
                                              Benison 2012                    
 
 
 
 
 
 
 
 

Vissa fastnar..

Vissa människor fastnar man för. Så är det. Man går genom livet och klickar med några, inte alls med andra.
Jag tror att man ska ta vara på det där klicket.
Oavsett om det handlar om en kort pratstund med kvinnan i kassan på HM eller en livslång vänskap.
 
Det kan också handla om klicket på en ficklampas knapp, men det är en helt annan historia.
 
När jag var i Tanzania 2009 träffade jag en kille som heter Nimrody.
Jag vet inte mycket om honom, men ett närporträtt av honom sitter på min vägg och jag tror att det gör det av en anledning.. han fastnade hos mig.
 
Jag vet att Nimrody är föräldrarlös, för han kommer till moyo kwa moyo och äter lunch varje dag.
Jag vet att han går i primaryschool och gissar att han är ungefär 9 år.
Jag vet att han älskar att bada men att han näst intill aldrig får den möjligheten.
Jag vet att han älskar att måla, att han är en liten konstnär med talang, men jag vet också att måla hjälper honom inte att skaffa mat för dagen.

Jag vet att han bor i en fattig by i Afrika och att han lever på gränsen varje dag.
Men jag vet också att det bor en glädje och ett hopp i honom.
Samma glädje och hopp som man kan finna i många andra 9åringar jorden runt.
 
För Nimrody är ett barn, och alla barn är barn, var man än bor i världen.
 
Nimrody nybadad 2009
 
Nimrody målar och leker galen 2012
 
 
 
 
 
 
 
 

Ezekia..

Ezekia levde sina första år i fångenskap.
 
Han bor med sina föräldrar väldigt nära daghemmet moyo kwa moyo i byn matanana.
En dag när projektledaren Ewout var ute och gick stannade han för att prata med en man.
Efter en stund hörde han ett ljud från huset och gick dit.
Där och då hittades Ezekia, ca 5 år gammal, och instängd i ett rum.
 
Det var Ezekias far som Ewout stannat och pratat med och mannen försökte nu förklara sig.
Mannen menade på att Ezekia var ett straff från gud på grund av ett tidigare mord i släkten.
 
Ezekia är inget straff från gud.
Han är en helt vanlig pojke, med downs syndrom.
 
Han går dagligen till moyo kwa moyo för att äta och umgås med barn som vuxna på gården.
 
Han är nästan alltid glad och har utvecklats väldigt mycket sedan jag var där 2009.
 
Han för en hel hög lycka med sig, och vill man skratta kan man skratta med honom.
 
En dag var jag och Sanna på väg från gården, Ewout kör förbi oss med bilen men stannar 100 meter framför oss. Bara stannar bilen, går runt den,öppnar ena bakdörren och lyfter ut Ezekia.
Jag höll på att skratta ihjäl mig.
Killen hade alltså krupit in i bilen utan att någon märkt det och antagligen satt sig upp helt plötsligt och sagt typ "Ej öron ej öron". För han älskar små grodorna, och jingle bells.
 
En härlig kille med stor personlighet.
 
Det bästa var nog när vi hälsade på hemma hos honom en dag och han satt och sjöng och skrattade. Hans mamma satt bredvid oss i soffan och sa "han är lycklig nu".
Det kändes som att hela hans familj har fått en helt ny relation till honom. accepterar honom precis för den han är.
 
Fö rär det inte så det ska vara, med människan i allmänhet och familjen i synnerhet.
Man ska acceptera varanda, och respektera varandra.
Oavsett ens fel och brister.. det är så det borde vara.
 
       
 
 
 
 
 
 
 
 

Alfani Manguli

Alfa lärde jag känna som mr president när jag kom till moyo kwa moyo 2009.
Han var då ca 5 år och en liten kille med mycket styrka.
Han var den som gjorde upp eld, hjälpte de yngre barnen, lekte med alla men allra mest Sawadi.
Sawadi är dock mycket yngre än Alfa så när vi hittade Pumoko och han kom till gården blev Alfa och Pumoko bästa vänner.
Jag har många fina minnen av Alfa.

När jag kom tillbaka i vintras hade Alfa förändrats mycket på insidan, mindre på utsidan.
Alfa är nämligen ett av de AIDS drabbade barnen som bor på gården.
På grund av detta växer han inte som han ska och ibland är det svårt att inte krama honom och behandla som ett litet barn.
Jag tror att han känner av detta mycket, han har blivit hårdare på något sätt.

Alfa fick komma till moyo kwa moyo från sin mormor som tagit hand om honom efter att föräldrarna gått bort i AIDS. Hon klarade inte av att ta hand om honom på grund av ålder och fattigdom. Dessutom fick Alfa nu möjlighet att gå på regelbundna kontroller och få bromsmedicin.

Ett AIDS-drabbat barn innebär alltid lite mer ansvar. Barnet har sämre immunförsvar och måste få i sig tillräckligt med näring. Dessutom är aggresivt beteende mycket vanligt hos det drabbade barnet och man förstår att många jobbiga känslor påverkar psyket.

Det är inte meningen att ett barn ska behöva hantera en obotlig, livshotande sjukdom.












Zawadi Telekezwa

Zawadi är ett ganska typiskt hittebarn.
För ca 3 år sedan hittades han ensam utan spår av vare sig familj eller vårdnadshavare.
Idag är han ungefär 4,5 år gammal, det är svårt att veta exakt eftersom man inte vet när han föddes.
Det är även svårt att bedöma ålder på storleken eftersom man inte vet hur länge han varit ensam och hur mycket näringsbrist han lidit av sin första tid i livet.

Zawadi är en mycket känslosam kille med mycket bekräftelsebehov.
Han kan ena sekunden lysa som en sol, och andra sekunden gråta som om världen går under.
Detta gör honom till gårdens charmtroll och jag vet med säkerhet att han satt många hjärtan i brand enbart genom sin blotta existens.

Zawadi är ett av de barn som moyo kwa moyo räddat till livet, och i gengäld förgyller han varenda dag på gården.







Jag saknar lek vid elden
 

Storfamiljen..

Jag tänkte ta efter mina vänner och volontärkollegor Sanna och Jessica och skriva om barnen i storfamiljen.

Storfamiljen består av Ewout som startade projektet en gång i tiden, hans afrikanska hustru Salome, hennes syskon och barn samt ett antal föräldrarlösa barn och några vuxna som bor och jobbar på gården.
Sammanlagt är det ca 20 personer som bor på gården och moyo kwa moyo i Matanana.

Storfamiljen fungerar som ett barnhem och är en fristad för både barn och vuxna i området omkring byn.

Sara Mzena

Kom till moyo kwa moyo våren 2010, på grund av att hennes mamma ett antal gånger försökt dränka henne.
Mamman har antagligen inte haft råd att försörja henne och därför tyckt att döden är ett bättre alternativ än livet för sin dotter.

Effekten av detta är att Sara inte utvecklas som hon borde.
Hon är idag 2,5 år och har svårt med talet och att gå, hennes ben är inte vad de ska.

Hon är en helt underbar tjej, full i skratt som sprider lycka.
Hon är bästa kompis med Witness som också bor på gården och är en social tjej.

När jag kom dit i Februari trodde hon dock att hon hette Witness, eller så ville hon vara Witness.
För varje gång man frågade henne vad hon hette "Jina lako nani?" svarade hon med självsäkert "Witness".

Idag vet Sara att hon heter Sara
















Witnesy och Pumoko Kayoka

Witnes och Pumoko är syskon genom samma pappa och hittades i deras hemby Njauensie av olika människor med nästan exakt ett års mellanrum.


15 november 2008

I förrgår gick vi över bergen bland bambuträden och kasadatrden i minst 35 graders värme.

Efter ca 5 eller 6 km kom vi till en liten by där det fanns några  hus .

Vi hörde ett litet barn gråta så Ewout som är vår ledare här och jag gick dit och ser ett ca tvåmånadersbarn ligga på en bit tyg och gråta. Bredvid henne satt en liten pojke med tom blick.

Mamman som arbetade på  majsfälten kom och berättade att barnet grät för hon hade ingen mjölk att ge henne.

Detta var mitt första möte med det allra svåraste . Jag stod där med en mamma som var hiv-smittad och inte hade mat åt sitt barn.

Detta ser vi ofta på tv hemma men att ha det barnet i sin famn, att känna mammans hand i min och se in i hennes förtvivlade ögon är en helt annan sak.  Den bilden kommer jag nog alltid att bära  inom mig.

Vi vandrade vidare och i ett annat hus träffade vi också människor i samma svåra situation. Ett till barn med tom blick.

Vi vandrade vidare lika långt tillbaka i hettan.

På hemvägen blev vi korrumperade av några män men vårt värdpar Ewout och Salome löste det hela.

På  kvällen gick jag till byn en stund . Gick sedan och lade mig ganska tidigt .

Jag såg på  stjärnorna och månen... Känslorna var oerhört starka efter dagens upplevelser.

Det var den första natten  som jag  grät och säkert inte den sista.....

Catharina

1 år senare..


14 november 2009

Lördag morgon hade vi bestämt en utflykt till en bergsby vid namn Njauensie.

Denna by fick jag höra talas om redan innan jag kommit fram till projektet.

95 % av byns invånare är alkoholiserade, inklusive barnen.

Föräldrarna har helt enkelt inga pengar och ger då barnen den lokala alkoholdrycken bambujuice i brist på annan näring, och för att få tyst på de.

Helgen innan då vi varit i kyrkan berättade en av prästerna om en mormor i den byn med två barn som skulle kunna behöva en hjälpande hand.

Jag köpte en hink och fyllde den med socker, salt, tändstickor, papper, ljus och andra basgrejer.

Vi tog även med en madrass och filtar hemifrån, samt lite kläder att dela ut efter vägen.

Det var en halvtimmes bilfärd och sedan ungefär 2 timmars vandring fram till byn.

När vi kom fram träffade vi en man som visade sig vara pappa till Witness. Han hade ett hemskt ormbett men skulle gladeligen hjälpa oss att hitta mormodern som vi sökte.

Medan vi väntade på att mannen sökte i byn efter mormodern satte vi oss och sjöng med några barn i en mycket liten kyrka.

Efter en stund kom den mest rörande lilla varelsen ingående genom dörren. Han var skinn och ben, hade kläder som knappt höll ihop runt kroppen och ett par enorma ögon som såg rakt in i själen på mig.

Jag har aldrig blivit så rörd i hela mitt liv.

Justin frågar den lilla pojken var han bor och han visar oss dit, väl där förstår vi att han är ett av barnbarnen till mormodern som jag har med mig grejer till. Hon är dock inte hemma så vi lämnar sakerna i huset och meddelar Pomoko att han inte längre behöver bo under dessa omständigheter om han inte vill det.

Han får flytta hem till moyo kwa moyo=)

På måndagen efter helgen ska han få komma med sin pappa, åtminstone så vi får åka med honom till sjukhuset och testa om han är HIV-positiv.

Han kom inte den måndagen. inte morgonen efter heller. Så jag och snickaren Peter tog var sin cykel och började trampa iväg mot Njauensie.

Då vi kom hem satt vår käre Pomoko mitt på gräsmattan och stirrade apatiskt rakt framför sig.

Han fick mat, bad och nya kläder.

Dagen efter var en lyckans dag! vi fick veta att denna lilla killen var frisk=) med mask i mage och fötter och en stor portion undernäring men helt fri från aids.

Linnéa

Witnes och Pumoko 2008.

Witness glad och fräsch efter ett par veckor på moyo kwa moyo.

Pumoko blev tyvärr kvar i Njauensie den gången de hittade Witnes och så här såg han ut då.

Ytterligare 2 år senare..


Mars 2012

Idag bor Witness och Pumoko kvar på moyo kwa moyo. De har växt och blivit två färgstarka personligheter som stöttar så väl varandra som andra genom livet.

Pumoko har börjat skolan. Det märks att han på grund av alkoholskador och grav undernäring inte kunnat utvecklats psykiskt på sin ålders nivå, men han kompenserar

det med en stark vilja och stort engagemang.

Även om han är blyg och försiktig hjälper han till på gården, ser till de mindre barnen och tar för sig i den mån han kan.

Det är otroligt att se utvecklingen från det skal han var när vi hittade honom, till den starka, glada pojken han är idag.

Witness är en otroligt hjälpsam tjej. Det märks att hon kom till moyo kwa moyo som väldigt liten eftersom hon har en naturlig självkänsla som bara kan komma ur en uppväxt med mycket kärlek.

Hon pratar en del engelska som hon lärt sig av volontärer och har hittat sin själsfrände i lilla Sara som kom till moyo kwa moyo för inte så länge sedan. De två flickorna ser upp till varandra och tjivas ibland så som små bästa vänner gör, och man hör ofta den ena ropa efter den andra när man går runt på gården.

Pumoko och Witness idag