CCY - PG 631982-6

Do they know it´s christmas?
Jag vill återge ett gammalt inlägg som jag skrivit om julen i Tanzania, nu när den närmar sig. Det handlar om julen 2013, då jag bodde i ett litet lerhus med halmtak, tillsammans med den kvinna jag kallar Mama. Idag har vi byggt ett tegelhus, bara ett stenkast från Mama, dit återvänder vi snart, till vårt andra hem.
 
 
 
I princip alla går till kyrkan, sjunger högt och glatt, klär sig fint samt umgås med familj och vänner.
Hemma hos mig stod mama och sa att hon var sen i flera timmar medan hon duschade och julstädade och fejade och planerade kvällen och badade barnbarnen och ringde sin son som skulle cykla en halv dag för att komma några timmar under kvällen.
Det slutade med att Mama stannade hemma från kyrkan, hon behövde dagen hemma för att förbereda inför juldagskvällen.
 
Så visst vet de vad julen är i Afrika, åtminstone i Matanana.
 
Julen är gemenskap, julen är kyrklig och julen är lite extra god mat eller en extra lång bön för välfärd. Julen är lugn och ro och kanske en kolsyrad varm dricka på kvällen.
För de som är riktigt fattiga och inte har någonting har fortfarande ingenting på julen, men det kostar inte att sitta uppe lite extra länge och prata, det kostar inte att cykla en halv dag för att komma hem till mamma, det är helt gratis att gå iväg till kyrkan för att umgås med människor, skratta sjunga och dansa.
 
Oftast bjuder någon granne in en annan granne som man vet inte får någon mat. Ingen slänger mat, varken på juldagen eller en helt vanlig tisdag, man äter upp det eller lägger det i ett tidningspapper och skickar iväg lillan för att ge det till någon som inte har något att äta.
 
Julen handlar om att ta hand om varandra, om att aldrig lämna någon utanför och om ett hopp inför framtiden.
 
Idag saknar jag julen i Tanzania, jag saknar gemenskapen och kyrksångerna. Jag saknar Mama och barnen, mina vänner och min familj på andra sidan jorden. 
 
Mama och Alice
 
 
 
Jag är en invandrare i ett annat land..
Under sju års tid har jag pendlat mellan Sverige och Tanzania mer eller mindre. 
Det längsta jag varit i Sverige är nästan två år och det var mellan min första och min andra resa.
 
Det har varit otroligt lärorikt från första sekund.
 
Jag har lärt mig hälsa på äldre med en respektfull fras och hade jag varit ett barn hade jag fått lära mig att även lägga mina händer mot deras panna. 
Jag har även varit med om att hälsa med denna fras till en mycket gammal kvinna som lite fräckt frågade om jag tyckte hon var gammal eller vad!? här är vi alla jämnställda!
 
Jag har fått lära mig att offentlig ömhetsbetygelse inte är att föredra. Handtag, famntag, klapp eller kyss, allt sker inom stängda dörrar vilket jag fick känna på extra mycket när Jerry följde med den första gången.
 
I födelsedagspresent fick han ett presentkort av mig där han fick välja tex en puss när han ville, då han senare bad om denna mitt i byn en solig eftermiddag fanns det inte i min värld att göra det. Det kändes lika brottsligt som att be mig gå och snatta något i en av butikerna.
 
Jag har lärt mig hur det är att leva i en musikvideo eller ännu bättre, i en musikal. Musik är ett naturligt inslag i vardagen och att vuxna män går hem till varandra för att dansa eller byta musik på telefonerna efter jobbet är inget konstigt. Att spontant börja sjunga på lunchen är vardagligt och oftast kan alla låten så istället för att titta snett på en stämmer de in i sången. Barn sitter och trummar på tomma dunkar mitt i byn och andra barn dansar taktfullt med i rytmen.
 
Min bild av egentid är inte densamma. Sedan jag träffat människor som inte alls värderar ensamtid, som i själva verket flyr den, och som aldrig skulle tacka nej till att träffa någon för att de inte vill, orkar eller hinner. En medelålders kvinna som blivit änka har heller inget emot egentiden, försöker inte fylla den med något, utan lever i sin ensamhet med stolthet och självklarhet. En pojke som bor hemma och tar hand om sin sjuke mor gör det inte av plikt utan av kärlek. I ett samhälle med genuin gemenskap finns inget rum för att ifrågasätta ensamhet.
 
Jag har fått vänja mig av med mellanmål och lärt mig att äta stora rejäla potioner mat vid lunch och middag för att stilla hunger eller sug. 
 
Jag har lärt mig att hårt jobb är nyckeln till framgång och att familjen är det absolut viktigaste som finns. Släkten är ditt företag som du själv bygger upp, vårdar och lägger framtiden för.
 
Jag har lärt mig att leva i ett land som INTE är fritt. Där allemansrätten inte lyder, där man inte kan tälta i skogen hur som helst, där man måste anmäla sig hos byledningen när man kommer till en ny by och där man måste tillhöra ett företag eller organisation för händer något har plötsligt ingen ansvar över en och då kan man lika gärna försvinna utan några spår. 
 
Över huvudtaget är staten inte ett skyddsnät. Det finns inga skyddsnät, faller man så faller man. Där finns familj, grannar och välgörenhetsorganisationer till din hjälp. Och folket. Utan en stat som tar sitt ansvar får man som mänsklighet hålla ihop. Man hjälper varandra, eller hjälper sig själv. Men hjälper man sig själv så står man snart där, ensam, utan varken skyddsnät, stat, grannar eller familj, och då är det ganska illa. Då kanske man kommer krypandes tillbaka, och då blir man accepterad, då får man en ny chans, för alla som vet hur det är att ligga på botten skulle aldrig låta någon annan göra det.
 
Chans efter chans får man alltså, och vägledning av Gud. Den allsmäktige har nämligen fått ett helt nytt perspektiv för mig. För har man ingenting då vill man gärna ha en tro. Man går i kyrkan för att träffa nära och kära, man lyssnar på Guds ord för att få hopp om livet, hopp om döden. För att höra att alla de som dör, alla barn, fruar, män, syskon, föräldrar kommer till en plats där de inte har ont längre.
 
Jag har lärt mig att det inte finns något mitt och ditt, att det som finns det är vårat, allas. Att jorden skapades, oavsett hur, för oss alla att förfoga. Jordens resurser är våra att dela på och göra det bästa av. Jag har lärt mig att alla är välkomna överallt, att man lånar och lämnar kanske tillbaka, att saker inte ens är det viktiga utan att människor, djur och natur är det, att eucalyptus kan hämtas på bakgården och att taggarna på en buske inte är ett hinder utan en tillgång i form av hjälpmedel till att plocka mask ur fötterna eller få ut en sticka ur ett finger.
 
Att kunskap inte är något man tar för givet utan något man för vidare från generation till generation och att man är lite skeptisk till allt nytt men att man ändå kan ha det i åtanke, och kommer det från rätt person (tex en läkare eller en lärare) ja då är orden lag och ska lydas oavsett vad.
 
Jag har lärt mig så otroligt mycket så det går inte ens att föreställa sig. Jag förstår knappt varför jag försöker återge det i ett blogginlägg, det skulle behövas en hel novell, eller två. 
 
Men jag har en poäng. 
 
Jag vill visa att allt har minst två sidor. Vi är alla olika, oavsett om vi kommer från samma familj, samma land eller samma värld. Men vi är alla människor och vi kan lära av varandra. Vi kan välja att se positivt på mångfald och vi kan välja att se världen som något vi alla tillhör och alla delar på. Vi kan välja att förstå varandra, att hjälpa varandra. Varför tänker du kanske? Varför inte säger jag. Testa. Prova att tänka positivt och prova ha ett öppet sinne. Fråga dig själv varför du stör dig på det ena eller det andra. Är det rädsla? ovetskap? vana? och kanske framför allt fråga dig själv, vad ger det dig? att tänka negativt föder negativt både för dig själv och för andra.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Första advent, kärlek och Ulla..
Det är något speciellt med att stiga upp till första advent.
Tända ljus och slå på lugna favoriter som bara spelar julmusik.
 
Advent som betyder väntan.
Förra året vet jag att jag tänkte att det var väntan på Alice.
Jag tänkte att oavsett om hon kommer två veckor för tidigt, på exakt datum, eller två veckor sent så kommer det här vara nedräkningen.
 
Jag ville ha henne innan jul eller efter nyår, också kom hon den 29 december.
Även nu, 11 månader senare gör hon inte som jag vill, och jag tror inte det kommer bli bättre.
Hon har en stark egen vilja, vilket så klart är en utmaning men även en välsignelse. 
 
Jag har träffat nog många barn som inte kan skrika, eller inte vet att de får vara barn. 
Så många barn som inte bråkar om en leksak, som ger efter varje gång, som tyst följer med i allt som händer, som med stora ögon bara låter saker ske. 
Då vet man att skrik är friskhet, att motstånd är välmående, att matvägran är (om inte sjukdom) ett tecken på att man har valfrihet.
 
Den här julen känns det som att det är mycket fokus på de mindre lyckligt lottade i samhället.
Vet inte om det bara är jag som känner det, men det känns verkligen som att alla börjar se att alla förtjänar en god jul, inte bara de som har råd med den.
Alla ska ha möjlighet till en lite magisk tid då önskningar slår in och familjen samlas.
Oavsett om familjen består av en far och en dotter, en mamma med två barn, en moster som är ensam och brutit benet eller ett barnhem med nästan 20 barn. 
En familj kan se ut på så många sätt, och inget sätt är sämre än det andra, så länge det består av kärlek.
 
Så länge vi finns tycker jag vi gör bäst i att njuta av varandra.
En person som jag saknar den här december är Ulla. Hon lämnade oss för några månader sedan och har lämnat ett stort tomt hål efter sig. Finns Gud och finns hans änglar, vilket Ulla var övertygad om, ja då har han nu fått tillbaka en av sina finaste änglar.
En kvinna som veg sitt liv åt att hjälpa andra och gjorde ett sjusärdeles jobb också.
Hon drev i perioder en missionsstation i Tanzania helt själv där hon bodde i 35 år.
Väl i Sverige tog hon dels hand om sina föräldrar på äldre dagar, hon fanns till för inte bara hela sin familj för att kompensera åren hon varit borta, utan tog även hand om hela samhällets utsatta. Hon hjälpte ungdomar på glid, ensamkommande flyktingbarn, föräldrar som kämpade för sina barns sjukvård och hon hjälpte mig.
 
Ulla får vara inspirationskällan till min vädjan.
Kära läsare, idag är första advent, första steget mot julen, vår mest givmilda tid på året.
Var snälla mot varandra, ta hand om varandra, uppskatta varandra, hjälp andra och hjälp dig själv.
Hata inte, för det hjälper ingen. 
Igår sköt någon raketer i vårt bostadsområde och grannens barn fick panik, det fick vi också, polisen kom och sa att det var ogenomtänkt med tanke på vad som händer i världen just nu.
Vi behöver inte mer hat, inte mer negativ energi och inte mer rädsla.
 
Vi behöver kärlek, förståelse och omtanke.
Vi behöver varandra.
 
Jag och Jackie på julafton för två år sedan <3