CCY - PG 631982-6

lycka utan leende..

Sen vi kom hem har jag varit i en dimma.
Inte nere, inte uppe, enbart suddig.
Jag har stått inomhus, bakom ett smutsigt fönster, tittat ut och suckat över att jag faktiskt måste tvätta det.
Inne i mig själv har det varit lugnt, så lugnt att jag undrat vad felet varit.

Det är inget fel

Det är mitt naturliga tillstånd.
Jag kan inte, hur mycket jag än vill, vara 148 miljarder procent hela tiden.
Jag måste andas, måste få hämta kraft ur mig själv och framför allt måste jag få tänka.

Jag vet att jag låter det här gå ut över de jag älskar.
Och det är egentligen det enda dåliga med detta tillstånd.
Jag vill så himla gärna vara överallt, uppe i det blå och flamsig och tramsig och med ett skratt i halsgropen tjugofyra sju.

Jag vill. men ändå inte.
För det jag vill är att vara lycklig, och lycklig är jag.
Sitter jag med mina böcker och läser och skriver dag ut och dag in är jag lycklig.
Går jag in i mig själv så sitter leendet där.
Jag känner bara inte att det behöver komma ut.

Men jag försummar mina kära.
Jag hör inte av mig, jag pratar inte, jag ger inget och jag suger nog energi ur de flesta med tanke på att en konversation med mig allt som oftast blir ensidig.

Jag stirrar på rutan och tänker att den måste tvättas, men inser att det inte är bråttom.
Jag har inget att stressa till för det finns viktigare saker i världen än ett smutsigt fönster.

Jag hoppas du förstår att det aldrig är dig det är fel på!
Det är inte fel..

Försök att sluta ändra och omplacera..
Prova acceptera och omvärdera..

förlåt

Alla perioder är kapitel och alla kapitel måste påbörjas, lika mycket som de måste avslutas för att komma vidare.
Ibland är det inte perfekt, men gläd dig åt det, då vet du var standarden ligger=)

Känner du dig nere, då vet du att du nyss varit uppe och med all säkerhet kommer få flyga igen.

Smoothie