CCY - PG 631982-6

Ömhet..

Igår var min sista dag för sommaren hos lilltjejen.
Dagen var underbar.
Med en mumsig chokladboll, sol på stranden och efter många om och men ett försiktigt dopp av tårna i den blöta sanden bredvid vattnet.

Jag hade inte tänkt på att det var sista dagen.
Det känns som en så självklar del i mitt liv nu, att gå dit.
Det är underligt hur fort man vänjer sig.

Den första Februari började jag där. Fem månader ungefär.
Att en människa kan etsa sig fast så pass i hjärtat efter fem månader när vissa människor, hur tråkigt det än låter, inte berör på en hel livstid.

Vi låg i sängen och pratade.
Det var en av de där stunderna då hon ser på mig som om jag inte behöver skämmas.
Jag försöker lugna henne, försöker ge henne något.
Ändå är det hon som tittar på mig och får hela min värld att lysa.
Det är en blick som inte dömer.
Hon skapar den form av ömhet hon är van vid och ger mig därigenom den närhet jag behöver.

fem minuter innan jag slutade kom hennes mamma in med en egenplockad blombukett och tackade för den här tiden.
Hon önskade mig en trevlig sommar och jag insåg plötsligt att jag inte kommer få träffa tjejen på flera veckor.
Vad tungt det var.
Jag kommer sakna henne oändligt.

Jag tycker man ska vårda de karameller man har i sitt liv.
I det mörka försöka se det ljusa och i dimman försöka nå det klara.
Jag tycker man ska ta vara på människor som skrider in i livet och gör det snäppet bättre.
Inte känna press att hålla någon för hårt eller känna något för starkt.
Bara försöka behåll det goda och göra sig av med det onda.
Det är lättare sagt än gjort men ändå något att ha i åtanke när man står inför ett vägval.

 

ömhet