CCY - PG 631982-6

Gör vägen till mål så rolig du kan..

Min mamma berättade för någon dag sen om en helt underbar grej jag gjort.
Jag hade helt och hållet glömt bort det, men så fort hon sagt det kom jag ihåg.

Mamma har alltid engagerat mig i olika träningsformer. För att jag skulle hitta ett intresse, och främst kanske för att lära mig kontrollera min kropp.
Jag har tyckt bra om allt jag provat men är nog en alltför ombytlig (rörig?) person för att fastna helhjärtat för något. Det eller att jag helt enkelt var barn och hade en rastlös själ.

När jag var runt 8 år tränade jag simning ett tag.

Jag har alltid älska att simma och bada, först i och sist upp.
Förutom perioden i tonåren då allt var pinsamt och jag förfalskade lappar från pappa (mamma hade för fin skrivstil) om att jag inte kunde delta varje gång vi hade bad på skolan.

Jag tränade inte jättelänge, så där en gång i veckan i några månader.
En helg skulle det vara tävling i simhallen på byn.
Jag var fruktansvärt nervös, men ändå uppspelt.
Mamma försökte packa ihop mig och mina saker hemma, medan jag antagligen satt på golvet i hallen och nynnade på någon glad melodi försökte hon bryta in i min egna lilla värld för att få iväg oss i tid till badhuset.

När vi väl kom fram gick mamma och försökte hitta en plats på läktaren medan jag bytte om. 
När tävlingen nådde kategorin frisim hör hon ur högtalaren "Linnéa Öman på bana 1" osv..
Startskottet går och vi hoppar i, en och en. 
Jag tar ett stadigt tag om näsan och gör ett mindre graciöst, men självsäkert grodhopp ned i bassängen.
Väl i vattnet vänder jag mig om och börjar sparka med benen, tycker att ryggsim är en fantastisk idé!
grenen heter frisim och jag tycker att ryggsim är roligast, så varför inte?
Jo för att alla andra crawlar.
Vi ska simma två längder, fram och tillbaka.
När jag simmat halva min första, är dom andra i mål.
Läktaren skrattar hysteriskt, och när jag väl kommer upp ur bassängen (självklart efter att ha simmat klart mina två längder) tittar jag upp mot folket och ler stort mot min mamma.

Jag var en nöjd och lycklig flicka på 8 år som tagit en tävling med ro och roat en hel simhall.

Jag kom i mål och hade så roligt jag bara kunde på vägen dit.
Jag kom inte först, men jag mådde garanterat minst lika bra som hon som kom först.

Jag är ingen tävlingsmänniska, och jag kommer nog aldrig bli det heller.
Jag lever efter tesen hakuna matata och är glad för det, inte bara för att jag visste vad det betydde första gången jag hörde det i Tanzania. Utan för att det underlättar en hel massa.
Jag är inte bäst på nånting, men jag är bra på det jag kan och jobbar på det jag inte kan.

Så varför stressa och må dåligt då du kommer fram, när du kan ta det lugnt med ett leende på läpparna.

Jag vet att denna filosofi inte funkar i alla lägen och kan lova att jag fick hela köket på mässan att tycka jag är hopplös när vi diskuterade det här en dag precis efter lunchrushen.
Men jag mår inte dåligt av det.

Jag kan öka tempot, jag föredrar bara att inte göra det. =)

Ta dig tid att känna lyckan.



Calm and sence