CCY - PG 631982-6

En paus..

Går runt och känner att allt är rent överjävligt.
Går till simhallen och halkar utanför så jag nästan faller på ett barn, simhallen är sedan stängd av någon konstig anledning.
Mamman skriker till, jag skriker till, ungen tittar förvånat upp på oss båda och tänker säkerligen "vad faan skriker de för, det var juh inte ens nära?"

Går vidare till biblioteket där jag ska skriva ut biljetterna, nej då har biblioteket bestämt sig för att blockera incheckningen på ryanairs hemsida. Tack!

Går vidare till vårdcentralen för att mina handleder och min rygg håller på att krackelera på riktigt.
Nej vännen,jag är ledsen, men du måste lista dig här för att kunna få en tid, den tiden får du om du ringer kl 17.00 när alla andra ringer. Så ring exakt 17.00 annars kommer du inte fram. Och kommer du fram så får du säkert inte någon tid då heller..

Stort leende.. paus.

hmm.. kan jag lista mig här nu?

Neeeej.. det får du göra när du ringer klockan 17.00, om du ringer 17.00.. och om du kommer fram när du ringer 17.00, vilket du antagligen inte... OKEJ! jag fattar.. jag går till Carema vårdcentral.

Där möts jag av en något äldre dam som lugnt informerar mig om att.. ja.. hur var det nu? det finns inga platser om man inte ringer exakt kl 08.00 nästföljande dag precis när alla andra ringer, så för att komma fram.. bla bla bla..
Ber om ursäkt kära vården, det var inte meningen att få behov av er.

Åker hem och inser att jag glömt köpa hörlurar.. pluggar lite.. sätter mig ner och inser att jag inte orkar packa.. inte orkar nånting. Gråter lite och springer sen till bussen.

Tillbaka till Farsta, på väg till Clas ohlson, Classe min bästa vän.. DOSCH!! rakt med face in i en glasdörr.
Med tårar i ögonen går jag över torget och vill inte mer..
Går in på min älskade affär.. traskar några varv, tittar på verktyg, väskor, hyllor, grejer, prylar överallt! fotoalbum, pennor, ooh mina älskade pennor.

Tar mina hörlurar och går till kassan.
En liten liten människa sitter där korgen ska ställas vid kassan och försöker hålla fast varubandet. Jag skulle kunna titta surt på honom och hans mor, skulle kunna tänka onda tankar och skulle kunna, med lite otur, råka drämma till den lilla stackarn. Men jag ler.. och han ler.. och kassörskan ler.. och mamman ler.. och jag får tårar i ögonen för att vi alla ler mot varandra.. Och jag inser att livet inte är så stort.. inte heller så överdjävligt.
Och jag saknar och ja längtar och jag tar inte bussen hem, jag går, och jag ler hela vägen.. för jag vet.. att imorgon kommer en liten vacker pojke sitta i min famn och gurgla och skratta och lära sig säga Nea och jag kommer vara hos min underbara familj.. Och då spelar det ingen roll hur många barn jag ramlat på eller hur många dörrar jag gått in i eller hur ont jag har.. För då har jag en paus. En paus från livet.